Rénovation d'une gare à Solothurn

 

 

Det är något med tågresor. Den dunkande rytmen; skogar och städer och minnen passerar förbi medan främlingar inleder samtal, trevande, och eftersom tiden är utmätt finns mycket lite av medveten lögn. Flickan och mannen speglar sig i varandras ögon. Det som ska sägas, måste sägas nu.

Flickan och mannen, så kallas huvudpersonerna i romanen ”Kupé nr. 6” av Anni Ylävaara, alias Rosa Liksom, en bok som i fjol belönades med Finlandiapriset, vilket knappast förvånar någon. Bara kompositionen är värd pengarna, själva melodin, det rytmiska språket, förtätat, poetiskt och mättat av dofter och färgsensationer. Monologer, drömsekvenser, omtagningar.

 

Flickan och mannen, hon en ung finsk student och han en 45-årig ryss, råkar dela kupé mellan Moskva och Mongoliet. Året är 1986 och scenografin sibirisk vinter i Sovjet på gränsen till sammanbrott. Hon är på flykt från en invecklad kärlekstriangel, och han är på väg till ett bygge där borta, berusad, fräck och vedervärdig.

 

Sällan har en hustrumisshandlare och dråpare målats i varmare färger. Hans förmåga att hälla i sig sprit och hembränd finkel är fullkomligt magnifik, och hans historier om lösaktiga kärringar med arslen stora som betongblandare är så genuint vulgära att hon försöker tysta svadan genom att spetsa hans vodka med en flaska lösningsmedel för nagellack. Det bekommer honom inte. En riktig ryss. Varje morgon femtio armhävningar.

 

 

I ”Kupé nr. 6” lyckas Rosa Liksom fullända åtskilligt av det hon gestaltade i några böcker för mer än tjugo år sedan. På den tiden skrev hon på tornedalsfinska och slang, och översättningarna till svenska var lite kantiga. Nu skriver hon på välvårdad standardfinska och har i Janina Orlov en översättare vars gehör för klanger och rytmik är så suverän att läsaren inte ens märker att boken är översatt.

Flickan och mannen, detta omaka par, slår följe till slutet, över vidderna, som om de reste genom en film av Andrej Tarkovskij. ”Man lämnar Sovjetunionen, ett trött och smutsigt land, och tåget störtar ut i naturen, dunkar genom det sandiga öde landskapet. Allt är i rörelse, snön, vattnet, luften, träden, molnen, vinden, städerna, byarna, människorna och tankarna.”

Chemin de la Marbrerie 1 | 1227 Carouge

info@fondation-anitachevalley.ch